Tårar igen…

Fan vad tufft det är med lämningarna på morgonen… Idag höll han fast runt min hals och vägrade släppa mig och tokgrät… Jag dör ju när jag kommer ut till bilen, är det någon av er som har eller haft samma problem. Jag straffar ju mig själv något galet mycket då det inte är ett ”måste” för honom att vara där. Shit, veckan av sjukhet har gjort allt helt fel… Måste kanske börja om igen eller går det över?

20120904-093032.jpg
Bild lånad ifrån Google

Profilbild på soontobe
Välkomna till Soontobe, vem är då jag? Jag heter Alexandra och är snart 31 år ung. Jag bloggar om vårt liv ute på Ekerö och allt vad det innebär med fyra barn och en femte påväg. Jag och min sambo som kallas Pappa P har två gemensamma barn William 3 år och Juno 1 år och så har jag två bonusbarn som heter Tindra 11 år och Filip 9 år. Jag skriver öppenhjärtligt om allt mellan himmel och jord. Mina stora intressen är inredning och allt vad det innebär, fotar mer än gärna och jag hoppas jag ska kunna bidra med lite tips och trix i djungeln av barnprylar.

No Comments

  1. Har inte haft samma problem då min son är liten än. Min mor jobbar dock på förskola och säger att de flesta barnen blir glada nästan direkt efter att föräldern farit. Min högst personliga åsikt är att jag inte kommer att ha min son på förskola när han blir storebror. För MIG känns det fel att lämna på förskola då ny bebis kommit till familjen och det redan är en ny och omvälvande situation för storebror. Men det är min åsikt. Fortsätter ni på förskolan så blir det säkerligen bättre så småningom. Gör det som är bäst för er familj. Du måste ju orka oxå. Lycka till.

    Reply
  2. Jag har också det likadant varje morgon. Min sambo skolade in Liam och det gick jättebra första veckan. Nu är det precis som han har börjat inse att han faktiskt ska vara där varje dag utan oss. Liam störtgråter när jag ska lämna honom på morgonen. Förstår hur du känner dig, får lika ont i hjärtat varje gång. Jag brukar ibland ringa till förskolan efter typ 1-2 timmar och kolla läget, då har han varit på bra humör igen. Det lugnar mig lite iaf.

    Reply
  3. Vår lille kille började när han var 1 år och 3 månader och var ledsen nästan varje dag första halvåret. Inte jätteledsen och det gick ofta över innan man ens hade hunnit därifrån, men ändå… De få ggr som jag lämnade då grät jag precis som du efteråt, jäklar vad jobbigt det var! Men så hände det ngt precis innan semestern, det gick jättelätt att lämna och man fick tjata lite för att få hem honom. Och efter semestern har det fortsatt, vi har tom förlängt hans dagar 1 timme. Det är nästan inget krångel alls när det är dags att bege sig på morgonen. Blöja, kläder ja allt ställer han upp på när han vet att vi ska gå till de andra ”baaanen” :) Fröknarna säger flera gånger hur mycket han har växt som person och tar för sig mer nu efter sommaren. Såhär i efterhand kanske vi skulle ha väntat några månader så han hade fått mogna lite men å andra sidan kanske han behövde lite extra tid för att hitta sin plats på förskolan. Han är en liten betraktare som inte rusar in i saker och som gärna vill ha med mamma eller pappa som en backup när det händer nåt nytt. Den enda gången nu som han har blivit lite ledsen var när det var en vikarie som tog emot på morgonen= ngt nytt. Vad vill jag ha sagt med allt det här då? jo, känn efter om det verkligen känns rätt och prata med personalen. De är ofta flexibla. Kanske kan nån av er vara en dag på förskolan? Eller så kanske han ska vara hemma några dagar så han får ”sakna” de andra barnen? Eller så är han inte redo. Han har ju precis blivit storebror och nästan alla barn reagerar väldigt kraftigt på det. Hoppas det går bra!

    Reply
  4. Hej

    Vi hade inga probelm varken under inskolning eller den första tiden. Vår son älskade att gå till dagis och hade inte ens tid att vinka ”hej då” till mig när jag lämnade honom (även det sved lite i mamma-hjärtat, fast på ett bättre sätt) :)Däremot efter ett tag så blev det KATASTROF vid lämningarna (kom HELT plötsligt och utan förvarning)!! :( Bara vi nämnde ordet ”dagis” på morgonen blev han jätteledsen! Vi var ju ändå tvugna att lämna honom pga att vi båda skulle jobba (tack och lov på något sätt – för frestelsen att bara ta med honom hem igen var ju stor):) Hur som helst, vi började med att göra som du gör nu. Lämna oavsett humör hos sonen.(det kräver ju att man känner stort förtroende för dagis fröknanrna)För min egen skull ringde jag efter frukost och kollade av läget på dagis. Många gånger hade sonen slutat grina när jag kommit utom synhåll. Det är väldigt värdefullt som mamma att få den informationen när man haft jobbig lämning. Så tveka inte att göra det VARJE DAG om du känner för det. Fröknarnas stöd och hjälp med försök till motivation är också viktig. Att de också peppar William till att komma in till dem och läsa/leka (någon favvobok på hyllan/favvoleksak i lådan eller så) på morgonen!!! Gissar att de gör det redan, men be dem annars om att vara övertydliga med det när du och William kommer. Det underlättade mycket att sonen på det sättet fick känna sig ”extra viktig och efterlängtad” när han kom på morgonen. :)

    Vi började även köra lite ”Pepp-talk” med sonen vid hämtning. ”Nu ska vi hem och mysa, mamma har längtat efter dig idag – tänka vad dina fröknar kommer sakna dig nu när du ska åka hem. De tycker ju så mycket om att du är hos dem på dagis” eller liknande.

    Vi körde även samma form av pepp-talk på morgonen ”Åh vad härligt att du har varit hemma med mamma som har fått mysa och kramas med dig HELA morgonen! men vet du NU tror jag dina fröknar på dagis längtar efter att få träffa dig lite igen. Kom så går vi dit”

    Vid något tillfälle när vi lekte med något på morgonen innan dagis(alla försök till att INTE behöva gå gjordes ju av sonen kan jag lova) eller tittade på foton eller i bok så ”mutade” vi honom med det faktum att ”Den här fina boken/leksaken/fotona kan du ju ta med och visa för fröken på dagis så hon/han OCH dina dagiskompisar får se vad fin sak/bok eller fina foton du har”…eller liknande. Genast blev det LITE enklare att komma iväg till dagis iaf.

    Vi pratade också om och försökte få sonen att prata om/bekräfta vad de gjort på dagis dagen innan som vi visste att han tyckt varit kul. Och att han ätit med alla kompisar och alla hade ätit samma mat osv..

    Gråten vid lämningen höll i sig ett tag och vi fick konstant motstånd från honom i början när vi körde våra försök till övertalning, men med tiden blev det lättare och lättare. VI GAV ALDRIG UPP och vi lämnade honom alltid på samma sätt varje dag, för att visa att ”det ÄR okej här”. Det släpper till slut. Vi fick lov att hålla på ett par veckor med liiiiite liiiite SMÅ framsteg varje dag efter ett par dagar(missa inte dem):) Sedan plötsligt en dag så var det inga som helst problem och nu går det kanon igen!

    Det GÅR över!!! Fröknarna på vårt dagis berättade att det här är jättevanligt. Med få undantag har i princip alla barn en ”ledsen-vid-lämning-period” och den kommer förr eller senare under början av dagistiden. För oss kom den med andra ord senare och som en liten chock eftersom vi inte hat några som helst problem vid, eller precis efter, inskolningen. Men den kom som ”förutspått”.

    Jag VET hur jobbigt och svårt det är och tycker du är jätteduktig som kämpar på!!! I slutändan kommer det att löna sig – jag lovar!! Ger man med sig så är jag övertygad om att denna ledsen-period blir dubblelt så besvärlig och/eller dubbelt så lång i slutändan. Man vet ju innerst inne att de har det bra när de är på dagis och att det GÅR bra när man väl själv gått/åkt. Men det gör ju SÅ ont i hjärtat att lämna sitt gråtande barn… Igen: RING,RING, RING och prata med fröknarna efter en stund när du vet att William kommit igång på dagis…Det är så värdefullt att få veta att ”allt lugnat ner sig” som sagt. Farmöver kommer du få veta vid dina samtal att gråt-tiden efter att du gått blir kortare och kortare.

    Jag hoppas att några av mina tips kan vara till hjälp eller i alla fall inspiration…

    Kämpa på – du är jätteduktig!!
    Kramen

    Reply
  5. Profilbild på soontobe

    PipierH: Känns jätte skönt att läsa din erfarenhet, det gjorde mig varm att du delade med dig av din historia!! Mamma gav mig samma tipps om att börja prata mer med honom om dagis och få honom mer delaktig i det än att bara bli ”lämnad” där. Så den tar jag till mig ifrån er båda, funderade även på att ta kort på honom när han är på dagis så han har något att reflektera till. För han är mycket för att kolla på kort och berätta vilka som han ser på bilden.

    Jag pratar med dom efter varje lämning men jag tycker hela tiden att det överdrivts med hur BRA allt har gått osv men efter samtalet idag så känner jag ett helt annat förtroende då hon faktiskt sa att han varit ledsen en stund men att dom pusslat och plockat lite med leksakerna och efter en stund lugnat sig. För jag tror inte på att det är JÄTTE BRA hela tiden för jag känner ju min son och vet att han har sina dippar under en dag ;).

    Tack för pepptalket!!

    Kram

    Reply
  6. Profilbild på soontobe

    Sussie: Jag har reflekterat en hel del över att det varit lite MYCKET för W med inskolning, syskon osv. Och det har det kan jag lugnt säga, men efter förra veckan så har man märkt förändring hos honom han börjar bli den harmoniske W som man är van att se honom så jag trodde inte det skulle bli så mycket problem med dagiset då han tyckte det var kul vid inskolningen. Men nu kommer det här och man börjar fundera igen men jag tror att i slutändan så kommer det lösa sig och han kommer nog tycka det är roligare där en hemma. Men tyvärr så gör det inte saken lättare just nu. Men jag tror inte det finns någon bättre eller sämre tid för att börja med dagis, dock så kanske vi skulle väntat med inskolningen tills nu då allt i hans liv lugnat sig lite.

    KRAM

    Reply
  7. Usch det låter jobbigt! Själv håller jag precis på med inskolningen och min son är 13 månader gammal. Trodde de skulle bli tufft och att jag skulle gråta och allt vad de heter. Men änsålänge har jag klarat mig ifrån det. Fast de e klart, nu har inte min son heller klängt i mig och så och skulle han göra de kan jag tänka mig att jag oxå skulle kunna gråta! Usch det är hemskt! :( Men samtidigt bra för dem att de träffar andra barn! :) Man får se de positiva på det hela!:)

    Reply
  8. Hej!
    Jag har en dotter som är lika gammal som din W. Vi skolade in henne i april och det kändes som att det var helt rätt tid för henne. Hon var glad och nöjd de två första veckorna och vi tänkte båda två att ”det här är ju inget problem”… Efter två veckor så kom hon helt plötsligt på att det var jättejobbigt att bli lämnad på morgonen. Hon skrek, grät och höll sig fast runt halsen på den som lämnade. Det var skitjobbigt!! Jag tror att det som hjälpte oss var att vi tyckte så bra om hennes fröknar och hade så stort förtroende för dem! De sa till oss flera ggr att de aldrig skulle ljuga och säga att hon varit glad resten av dagen om det inte var så -och det litar jag verkligen på! Personalen vet hur viktigt det är att föräldrarna trivs och känner förtroende- för annars kan inte barnen trivas och känna sig trygga!
    För oss tog det ca 2 veckor med gråt vid lämning och efter det har det funkat fint! Nu efter sommarlovet blev det gråt igen ca 3-4 dagar, för då var allt nytt igen, men det har sedan gått bra!
    Jag tror att barnen känner av om man har dåligt samvete och då blir de ledsna för att de tror på något vis att de ”förväntas” av dem…

    Prata med fröknarna och förklara hur det känns så ni hela tiden har en dialog, det tror jag är viktigt.
    Och prata med de andra föräldrarna och dela erfarenheter med de som har barn i samma grupp.

    Såklart är det en stor omställning för W att han blivit storebror, men jag hörde nyligen en barnpsykolog som pratade om detta om att få syskon och hon menade på att det ju för de flesta barn är något positivt, men att vi föräldrar någonstans ofta ”har dåligt samvete” över detta och då kan det bli jobbigt för storasyskonet- återigen: barnen reagerar för att de tror att det förväntas av dem…

    Det kommer att gå bra! Ge det lite tid bara, men det kommer att vända!!

    Kram!

    Reply
  9. Vi hade en helt problemfri inskolning med Neo. Snarare att det sved att han sket i oss när vi gick :) vi hade å andra sidan tre dagar från 9-14 med honom, sen lämnades han själv efter det. Efter en dryg månad var han lite ledsen vid lämning ett par gånger. Han började när han var 1 år och 4 mån, som mest nyfiken och glad :) nu när han snart fyller 3, kan han bli ledsen när vi lämnar beroende på humör och dagsform, men det är väldigt sällan. Oftast tar det tid att få med honom hem.

    Nästan alla barn går på dagis. Alla föräldrar upplever inskolningen olika. För många barn blir det tårar och protester när mamma eller pappa går. Många mammor är nog värre med känslor och tårar än papporna…Hur gammalt barnet är, hur vant det är att bli bortlämnat, hur personal och förälder beter sig, om man får en sjukdomsfri inskolning och hur barnen är som individer påverkar ju så klart. Men oavsett hur inskolningen går brukar ju alla barn tycka det är kul med dagis. Känns som om alla föräldrar får ont i hjärtat precis som du! Kämpa på vännen! Det blir ju bättre så klart. Det har ju varit en omställning att bli storebror också men det hade det blivit även om ni hade varit hemma. Barn är så anpassningsbara! Försök få p att lämna så ofta det går, så kanske det känns lättare.

    Tror förresten också att alla dina hormoner fortfarande gör att du är extra skör och funderar lite till. Sen analyserar du säkert en gång extra eftersom w precis blivit storebror också ;) om jag känner dig rätt! Själv tillhör jag den rationella kategorin som tänker att det går över, att jag inte är den första som skolar in mitt barn på dagis och att barnet kanske kommer gråta men att det går över. Tårar kan vara en del av att börja på dagis. Men visst kommer det tårar rätt ofta på de små liven. Det räcker ju att dom inte får som dom vill ibland :) lita på personalen också, dom är duktiga och skulle de på något sätt tycka att w beteende är märkligt så lär dom inte säga att det går bra!

    Tänk också på att om du tycker det är jobbigt, så märker w det. Kanske svårt att ta sig ur men låtsas vara superpositiv när du lämnar honom, för hans skull :) sen tror jag det är nyttigt med dagis, dom får helt enkelt lära sig om livet där. Blir inte lika bortskämda med tid och uppmärksamhet utan får koll på samspelet och det sociala, barn emellan :)

    Får höras på telefon snart igen, kram

    Reply
  10. Jag har jobbat som vikarie inom förskolan i några år och jag förstår att det måste vara jobbigt när ditt barn blir ledsen. Oftast så brukar de kunna komma in i såna perioder, oavsätt hur inskolningen har gått. Men som många har skrivit här så går det över tillslut. Jag har ett litet ”trygghetstips” att dela med mig av som jag har sett på många olika förskolor.

    Gör en liten bok till William, där du sätter in en bild på dig, skriver mamma Aja eller något liknande. Samma sak på pappa och syskon. Mormor/morfar, farmor/farfar. Kanske någon av hundarna, när han själv sitter och leker i sitt rum, ja egentligen vad han tycker om. Ta sedan med den till förskolan och låt den ligga i hans låda/hylla. Det brukar vara en stor trygghet för många barn.

    Lycka till! / Teresia (Kristoffers kusin)

    Reply
  11. Måste bara skriva att jag hade jobbigaste dagis stunden hittills idag. Neo blev jätteledsen när jag kom. Vi har varit borta i helgen och han han knappt träffat Anders. Så när jag kom idag trodde han att Anders skulle hämta. Han skrek efter pappa och sa pappa skulle hämta mig, du får gå hem själv mamma. Han var verkligen otröstlig och det tog en kvart att lugna honom och prata honom till ro… Snacka om att det kändes sådär. Tänk på det om det blir tufft i morgon, att din lille w iaf vill vara med sin mamma, haha! Kram

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Fatal error: Uncaught Error: [] operator not supported for strings in /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-content/plugins/buddypress/bp-xprofile/bp-xprofile-loader.php:388 Stack trace: #0 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-includes/plugin.php(192): BP_XProfile_Component->setup_settings_admin_nav('') #1 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-content/plugins/buddypress/bp-core/bp-core-component.php(451): apply_filters('bp_settings_adm...', '') #2 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-content/plugins/buddypress/bp-settings/bp-settings-loader.php(196): BP_Component->setup_admin_bar('') #3 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-includes/plugin.php(470): BP_Settings_Component->setup_admin_bar('') #4 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-content/plugins/buddypress/bp-core/bp-core-dependency.php(69): do_action('bp_setup_admin_...') #5 /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-includes/plugin.p in /storage/content/75/146475/blogg.lekmer.se/public_html/wp-content/plugins/buddypress/bp-xprofile/bp-xprofile-loader.php on line 388